Mitt namn är Jennie och är strax 29 år (24 maj). Jag är uppvuxen i Staffanstorp ude po lannet (eller typ, nu är det ett stort villaområde och mina föräldrar bor kvar i mitt barndoms hus). I vuxen ålder flyttade jag till Malmö där jag har bott fram tills nu, några gånger har jag bott i staffanstorp (köpt ny lägenhet och mellanlandat) och även USA under den här tiden. Jag är utbildad kock, jag älskar att baka, jag älskar inredning, jag älskar att lyssna på hiphop och hårdrock/metal, jag har en underbar familj som stöttar i alla lägen (men kan vara jäkligt hårda mot varann, med glimten i ögat), jag har en katt och jag älskar katter, jag älskar även hundar så im on both sides, jag älskar skogen, jag är spontan av mig och blir lätt uttråkad och den här listan kan fortsätta forever!

 

Just nu driver jag ett eko kafé/butik ute i hörby, utöver detta jobbar jag med mitt influencer yrke där jag förhoppningsvis kan så småningom göra större skillnad för en grönare livsstil åt folket med hjälp av inspiration. Jag kommer lägga ner kaféet nu till sommaren och fortsätta in på nya spår, jag har sökt in på college i USA och har blivit accepterad (som ni har sett i tidigare inlägg)! Nu ska jag bara se till och få visum sen är jag good to go.

 

Jag har alltid haft en liten tanke i bakhuvudet ang miljön, jag tror det grundar sig i när jag gick på scouterna och hur mormor&thomas alltid var väldigt måna om naturen och odling. Men när jag helt gick in på spåret för att verkligen förespråka kring miljö och hållbart var när jag bodde i USA första gången. Det var då den här känslan väcktes till liv att jag måste verkligen göra skillnad. Jag kan inte bara finnas till på jorden för att förstöra den och sen dö. Jag vill att mina barnbarn ska se mig som någon som gjorde skillnad. Jag tror inte på den radikala vägen till hållbart tänkande, givetvis är det nödvändigt men för mig är det viktigt att visa folk uppskattning när dom väl försöker göra en liten skillnad. Man kan inte tvinga någon till att tänka på ett helt annat sätt än vad den är van vid, man får knuffa in folk på spåret och sen får det ta den tid det tar. Titta på min bästa kompis tex, jag trodde ALDRIG i livet hon skulle bry sig överhuvudtaget. Men nu sitter hon och pratar om plaster? Om microplaster som spolas ut i havet? Tänk, tänk att hon har börjat fokusera mer på miljön! Eller min familj som anstränger sig för min skull, för jag väljer inte att argumentera ihjäl dom utan jag bara berättar sen får dom argumentera emot eller bara låta det sjunka in.